Mom-shaming

Jag bara känner att jag måste ryta till om all mom-shaming som förekommer i den finlandssvenska bloggvärlden. Mom-shaming innebär kortfattat att någon fördömer ditt sätt att uppfostra ditt/dina barn, eller att du fördömer någon annans sätt att uppfostra sitt/sina barn.

Det ämne som just nu förekommit relativt ofta är dagis. Hur gammalt barnet är då det börjar dagis och framförallt om barnet ska vara på dagis då ett småsyskon kommer in i bilden. Mitt svar är att alla gör så som de själva känner och tycker att känns rätt. Du får vara hemma med ditt/dina barn, men du får också ha ditt/dina barn på dagis. Inget av alternativen är fel.

För min egen del började Linn på dagis då hon var 11 månader (nu är hon snart 1 år 2 månader). Det var ett val av oss som familj. Linn älskar dagis och att umgås med andra barn, något hon inte gör hemma. Vi (min sambo och jag) litar också på dagispersonalen till 100 %. Jag kan, för min del, ägna mig åt mina studier. Det är mycket win-win i hela situationen och det funkar för oss. Så som mina tankegångar är just nu kommer hon även att vara i dagis då ett småsyskon kommer in i bilden.

Ett annat ämne är mat. Då jag var gravid med Linn var jag bombsäker på att hon skulle få hemlagad mat varje dag. Punkt. Jag kan även ha mom-shameat någon (jag ber hundra gånger om ursäkt om jag gjort det). I verkligheten får hon mycket hemlagad mat, men en och annan Pilttiburk smyger in mellan varven. Vissa dagar har man helt enkelt inte tid, ork eller lust att laga mat. Och så är det med det.

Sluta mom-shamea! Ingen mår bra av det. Alla mammor gör så gott de kan med de resurser de har. Alla mammor är olika. Respektera det. Så länge inget barn uttryckligen far illa så behöver man inte lägga sig i någon annans vardag och uppfostran. Slutrytet.

Nystart

För cirka ett år sedan skrev jag om att jag var orolig, hade svårt att sova och annars kände mig annorlunda. Några dagar efter inlägget plussade jag.

Linn föddes den 11.2.2017. Och nu, med tårar i ögonen, kan jag säga att det var den bästa dagen i hela mitt liv.

Trötta föräldrar på Linns dop. 

Jag ska försöka blogga mera, få igång mitt skrivande igen. Så, om jag fullföljer mitt löfte, kommer denna blogg handla mycket om småbarnsliv och hur man kombinerar det med jobb, studier och kvalitetstid med den andra hälften. Det är kanske inte så jättespännande, men stay tuned! 

Oro.

Har legat sömnlös några nätter nu. Jag har varit trött, men jag har helt enkelt inte kunnat somna. Kanske jag oroar mig för mycket?

Jag är ingen orolig själ. Jag brukar inte oroa mig för saker och ting. Eller gör jag? Undermedvetet måste ju den där känslan finnas där som gnager och tuggar och ja, oroar. Vad kommer att hända? Kommer vi att klara av det? Tänk om....? Men jag vet inte ens vad jag oroar mig över.

De flesta oroar sig för saker som jobb, ekonomi, hälsa och sociala förhållanden. Jag har jobb, ekonomin är kanske inte den bästa, hälsan är bra och jag är nöjd med mina sociala förhållanden. Vad är det då som tär på mitt medvetande, som gör att sömnen inte vill infinna sig, som bara är där som en skugga i mörkret?

I skrivande stund slår det mig: jag har ingen plan. Visst, jag har en plan att bli färdig med studierna, men vad händer sen? Vart kommer vägen att föra mig? Och ålderskrisen slår till med samma käftsmäll. Jag är 29 år gammal utan en plan. Jag vet vad jag vill göra, men jag har ingen plan.

Om fem år kommer jag skratta åt det här.

I januari blir alla hälsosamma!

Jag har ingen källa, men jag tror att de flesta nyårslöften handlar om att leva hälsosammare. Sluta röka, börja motionera, äta hälsosammare ...

Och ja, jag och sambon faller in i samma kategori (eller "fälla"). Våra nyårslöften är faktiskt inte att bli hälsosammare, vi har helt andra ambitioner för 2016, men det är inget fel på att leva ett hälsosamt liv i alla fall. Vi brukar inte väga oss normalt, men sambon ville sätta liv i vågen och det var i samband med det som vi insåg fakta. Ingen av oss är överviktiga, men långt ifrån den idealvikten vi hade för fem år sedan. Kalaskulornas intåg...

Vår motion handlar främst om kondition och sedan muskler. Sedan handlar det såklart om maten vi äter. Vi kommer att äta mera hälsosamt, skippa snabbmat och äta mera hemlagat, grönsaker och frukt. Lite choklad måste man ändå få unna sig ibland, jag är ändå ingen "träning-träning-träning"-människa.

Motionen består, för min del, av raska promenader med hopp om jogging på våren. Mitt högra knä gillar inte minusgrader. Mitt mål är väl att jag ska kunna springa 10 km 2017. Sambon har inga problem med att springa. Hans mål är ett halvmaraton 2017.

Nu är det bara en spark i baken och lycka till.

Gamylstudier.

Jag har nu jobbat i över ett år på samma arbetsplats. Ett år och fyra månader enligt LinkedIn. Då jag inte fick fortsatt kontrakt fortsätter jag studera där jag avbröt för ett år och fyra månader sedan. Ämnet är svenska språket och skolan är Åbo Akademi. På måndag klockan 10 (exklusive akademisk kvart) kör det igång!

Då jag fick reda på att jag inte får fortsatt kontrakt på jobbet började också sambon fundera om även han skulle börja studera. Han kom in till informationssystem vid hanken (ÅA) redan förra året, men valde att jobba istället. Nu bestämde även han sig för att studera.

Bra så. Vi är båda närmare (väldigt mycket) 30 än 25. Utbildning ger jobb. För min del skulle det betyda att jag kan jobba som professionell översättare eller språkvårdare (eller något annat inom språk). Sambon kan jobba som en del eller som ledningen i ett IT-företag.

Vi siktar in oss på att bli kandidater så snabbt och/eller smidigt som möjligt. Det är inte speciellt kul att leva studentliv efter att man har levt på två (relativt bra) löner i mer än ett år. Makaroner och ketchup - here we come! Nå, vi har sagt till varandra att det bara är några år. Att sedan resten av våra liv få jobba med det vi vill och få bra lön för det, det är målet.

Aatami etsii Eeva

Jag ser nu för första gången på tv-programmet "Aatami etsii Eeva" och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Programmet är en dejtingshow där de som ska paras ihop sätts på en ö - nakna. De har inte en tråd på kroppen. Twisten är att det anländer en andra "blivande partner" till ön och sedan ska huvudpersonen välja vem hon eller han vill ha.

Provocerande? Javisst!

Jag har inget emot att se naket på tv, min generation är ändå ganska vana vid det på grund (eller tack vare) alla serier och filmer vi är uppvuxna med. Det jag mest funderar på är att produktionen faktiskt har fått så många sökanden att de kan göra en serie av hela konceptet. Jag skulle inte vilja öppna mig om hela mitt kärleksliv och dejta två nakna män på tv - medan jag själv är naken. På tv! Finland är dessutom inte så stort att man kan gömma sig, hela familjen kommer ju att se på dig, naken, då du dejtar två nakna män. Nice.

En annan fundering är vad produktionsbolagen kommer att ha som nästa grej. Nu har vi redan nakna människor som dejtar, vi har gifta människor som dejtar, vi har folk som dejtar i mörker, vi har folk som dejtar andras dejter och vi har dejter instängda på hotell. Vad kan vara nästa dejtingshow egentligen handla om?

Jouren.

För er som kanske inte är min Facebook-vän: Förra lördagen bröt jag lilltån. For till TYKS på söndagen, blev gipsad och går nu med kryckor.

Till TYKS jour. TYKS system är att alla som kommer in tar ett könummer. Det är ingen skillnad hur svår din skada är (om du nu inte kommer in med ambulans), om du är gammal eller ung (förutom barn), alla behandlas i tur och ordning. Det här kan ta ett tag. Söndagen jag kom in hann jag inte ens sätta mig, i måndags tog det 1,5 timme. Jag vill inte ens veta hur länge det tar på lördagar (därför for jag inte in direkt). 

I "mellanrummet" får man träffa en sjuksköterska som tar reda på hur stort vårdbehov du har, det vill säga hur snabbt du bör få vård. Jag kan genast säga att jag aldrig fått svensk service på TYKS. Då har jag, inom det senaste halvåret, varit där ett antal gånger. De första gångerna frågade jag om den jag pratar med talar svenska, med nekande svar. Eftersom jag ändå förstår finska och talar någorlunda accepterar jag det. Är man sjuk är man sjuk. Jag vill snabbt ha svar på mina frågor och ett snabbt svar på vad jag felar. Förlåt. ... Förutom på söndagen. Sjuksköterskan hörde att jag pratade svenska med Tapsa och, fast hon knagglade svårt, ville hon ändå prata svenska med mig, "för att lära mig" som hon sa. Jättestor tumme upp för sådana som henne!

Från mellanrummet kommer du till rätt väntrum för din skada. Om din skada är allvarligare kommer du till en bäddavdelning. Då jag kom till jouren med handen kom jag direkt till en bäddavdelning. 

Den här gången fick jag vänta i traumarummet. Till läkare, till röntgen, till gipset. Det är mycket väntade. 

I måndags fick jag vänta ännu längre. En timme på min tur. Fick ändå genast åka till röntgen (3 min), vänta en timme, röntgen vill ha mera bilder (3 min), sedan vänta 1,5 timme på att komma till läkare. Som tur var läkaren humoristisk och pratglad. Nu fick jag veta varför de tvingades gipsa hela foten bara på grund av en lilltå; bara tejp hade gjort att hela tån växt snett. 

Samjouren har fått mycket kritik. Jag tycker ändå att den fungerar ganska smärtfritt under alla omständigheter. Det är en stor skillnad på när man kommer in och vilken tid på dygnet det råkar vara. Barn har förkörsrätt. Det enda negativa är att de flesta inte kan svenska, och det positiva är att det ändå finns såna som försöker. 

Återbesök till TYKS.

För att följa upp hur min hand mår var jag på en undersökning igår. Eller, jag var så illa tvungen eftersom jag fick brev från TYKS redan under hösten om att jag hade tid bokad till en undersökning - vare sig jag ville eller inte. Så, klockan 08:40 var jag på plats på neurologiska avdelningen för att genomföra en ENMG-undersökning. 

Den här gången genomfördes undersökningen av en och samma person, en väldigt energisk och humoristisk estniska som var fascinerad av att jag var finlandssvensk, mest kanske av svenska ord. Då hon fick reda på att jag jobbar på Alko jämförde vi lite finska och estniska priser ett tag före samtalsämnet gick vidare till Saku och A. Le Coq. 

Hursomhelst var undersökningen inte lika smärtfylld som förra gången. I undersökningen ingår elchocker på nerverna samt att peta på musklerna med nål. Elchockerna kan man leva med. Nålpetningen är det värsta av allt. Läkaren tar en nål, sticker den i en muskel och gräver omkring. Det tar inte bara ont då, utan även någon dag efteråt. Estniskan påpekade att jag förra gången hade en manlig läkare och att de kan vara lite mer hårdhänta än de få kvinnliga läkare som sysslar med just ENMG-undersökningar. Hon menade att det kanske är därför män är bättre lämpade som kirurger. På hösten var läkaren även tvungen att testa alla muskler för att se om alla är okej, den här gången testade läkaren bara de fyra ställen som inte varit normala då. 

Förra gången sa de som gjorde min undersökning ingenting. Nu sade estniskan att där fortfarande är något som inte är som det ska. Något mera specifikt fick jag inte. Läkaren ringer på onsdag nästa vecka. Det jag har är mononeurit, alltså skada på en nerv. Visst har jag ibland nu efteråt också märkt att höger hand och fingrar ibland inte vill samarbeta, men avfärdat det. Då jag blev inlagd kunde jag inte ens röra högra handens fingrar... Allting har ändå blivit bättre med tiden!

 

Fröken Meh.

Hela den här veckan har jag bara varit trött. Inte på det viset trött för att jag sovit för lite. Inte på det viset trött att jag skulle skära armarna av mig och inte på det viset trött att jag skulle kunna sova en vecka. Jag är bara... meh *axelryckning*. Meh.

Då jag jobbar är det annat. Där är det inget meh. Ganska snabbt kommer jag på nåt att göra där. Den bistra sanningen är väl att jag har mera kul på jobbet än hemma, sysslomässigt. Här hemma är små projekt städa, diska, byka och byta kattsand vilket både jag och sambon sköter smärtfritt. Stora projekt är sånt som meh-jag inte orkar göra. Gå igenom garderoben till exempel. Jag vet att jag har massor av kläder som jag skulle kunna skänka bort eller sälja vidare. Andra grejer är att rengöra kyl och frys, tvätta fönster och annat sånt två gånger i året-grejs.

Men meh-jag är för upptagen. Jag ligger endera på soffan eller i sängen och kollar på Netflix. Våren för förhoppningsvis med sig nya krafter. Fröken duktig? Nope!

I'm your master. Do as I tell you. Feed me.

Vändag och 5 år tillsammans.

Den 14:e februari för fem år sedan blev jag och Tapsa ett par. För att göra det ännu mer som en kliché var vår tredje (eller fjärde?) dejt ett biobesök där vi såg Valentines Day. Sliskigt värre... Idag skulle Tapsa aldrig gå med på att fara och se en romcom på bio tillsammans med mig, jag skulle inte heller fara på bio för att se en romcom för den delen.

Till saken: för att fira våra fem år tillsammans tänkte vi äta något gott. Restaurangutbudet i Åbo är stort, men efter att ha kollar menyer på de restauranger vi skulle tänka oss fara till är det inget som egentligen lockar. Om man skulle kunna slå ihop menyerna till en skulle det vara en annan sak...

Därför tänkte vi nu att vi gör hemmet till en restaurang med en fyra- eller femrättersmeny. Vi är båda intresserade av matlagning och vi är bra på det. Vi är inte bra på att planera en meny som på något vis hänger ihop. Det vi hade tänkt är skaldjur till förrätt (kammusslor, hummer, räkor, sniglar), kött och möjligtvis fisk till huvudrätt (nöt, lax?) och ostar och choklad till efterrätt.

Idéer, förslag?